beccaverbatim

Hej alla trogna läsare!

Som ni märkt har bloggandet legat på is ett tag, anledningen till detta är förstås mina två underbara flickor! Jag kan säga att det tar tid att landa och hitta rutiner. Att få två barn på en gång är förstås helt fantastiskt men det är också väldigt jobbigt emellanåt - som tex när en skriker efter mat och den andra skricker efter en ny blöja, hur väljer man vem som ska få uppmärksamhet först? Jo det ska jag berätta för er - den som skriker högst vinner! Låter taskigt men det skär i hjärtat när man hör sina barn skrika och får man tyst på en så är det inte omöjligt att den andra tystnar, vilket är toppen! Jag ska faktiskt inte klaga för mycket för att vi har lyckats få väldigt snälla barn - de sover, äter, bajsar och kelar!

Ska försöka ta det från början...

Kl 5.50 torsdagen den 13/11 gick vattnet hemma, var faktiskt lite konfunderad över hur det skulle fungera om vattnet gick, skulle man städa upp det eller låta det vara... Fick aldrig svar på det eftersom mitt vattnet åkte ner i toaletten! :-) Kl. 6.15 kom vi in på rummet på BB och då startade värkarna, allt gick som en dans och kl 9 var jag öppen 10 cm - Tjooho, krystvärksdax! Kl 12.15 kom storasyster Vilda, 41 minuter senare kl 12.56 kom lillasyster Era. Ni som fått barn vet vilken känsla det är när man får upp sina barn på bröstet, en större kärlek finns inte, all smärta försvinner och tårarna forsar ner för kinderna när man inser vad man fått - man har aldrig varit i närheten av en större lycka! Allt annat, allt man gjort känns helt meningslöst nu när våra barn är här.

Idag fyller mina små älsklingar 4 veckor, det är sjukt hur fort tiden går. Men jag ska vara ärlig och säga att det har vid många tillfälle varit kaotiskt och en känsla av otillräcklighet har kommit mer än en gång - och för att inte tala om alla dessa hormoner som kör runt i min kropp vilket ofta leder till tårar. Men tårarna kommer inte bara vid de jobbiga stunderna utan det räcker att titta på dem så hugger det i bröstet och tårarna rinner av lycka. :-) Man försöker förklara hur det känns att älska så mycket och så högt! 

Men som sagt, tiden är ett minne blott - jag och Mia har i 3.5 vecka försökt få till en träff men icke... Vi var nära en dag men då kom lilla Vilda på att hon ville prova vara uppe en hel natt... :-) Men nästa vecka hoppas jag med hela mitt hjärta att jag och flickorna får träffa Mia och hennes söta Vilmer! Snart får vi ju börja följa med Mia och Vilmer på deras promenader! :-) Vi kanske rent av ska traska ner en runda till Stina och pojkarna?

Saker och ting börjar verkligen falla på plats och rutinerna kommer sakta men säkert. Johan har börjat jobba denna veckan vilket är ganska drygt för flickorna saknar ju sin pappa och givetvis saknar jag min man! :-)

Nu måste jag rusa för barnen börjar vakna och maten ska gärna vara redo så fort de slår upp sina små blå! Och det gör man ju gärna för sina guldklimpar! Lite bilder ska ni iaf få så får vi se när vi hörs nästa gång!

Ha det gott och ta hand om varandra!

Vill skicka ett enormt stort tack till våra familjer som hjälpt oss oerhört mycket nu den första tiden!